Då var vårt första EM över och oj vilken upplevelse. Resan ner gick bra, jag körde från Jönköping till Svedala, där Robban tog över och jag kunde sova. Ca 13 timmar tog det innan vi rullade in och parkerade vid hotellet. Vi kom lagom till maten och träffade de andra svenskarna på plats. Ett härligt gäng som känt varandra ett tag. Kvällen blev tidig och lamporna på rummen släktes tidigt. Fredagen vaknade man upp pigg och glad och utsikten från hotellrummet gjorde inte saken värre. En härlig frukost serverades av hotellets ägare och han såg till att vi blev väl omhändertagna. Vi packade in oss i bilarna och åkte genom den lilla härliga byn mot tävlingsplatsen. Eftersom att de andra svenskarna varit på plats någon dag innan och redan hunnit gå banan så passade jag och Robban på att gå den med hundarna medans de andra roade sig med veterinärbesiktningen. En platt, hård och snabb bana. Men ack så lång, i alla fall för mig som skulle springa. Här hade man samma längd på banan i både hjulfordon och löpning. I Sverige brukar löpningen vara Max 3 km, nu skulle jag springa 5.1 km. Väl tillbaka efter banpromenaden som innehöll både regn, blåst och snö så träffade vi på de andra svenskarna som tillhörde A-laget. Blev lite prat med dom innan vi besiktigade hundarna och packade ihop och åkte tillbaka till hotellet. En varm dusch gjorde susen innan vi promenerade ner i den lilla byn för att äta på en lokal resturang. Med god mat, dryck och prat planerade vi morgondagens starter. Underbart med ett sånt tight gäng där man kan skratta och ha roligt trots att det är tävling. Efter åtskilliga försöka att föra diskussioner på engelska och tyska med den lokala befolkningen på restaurangen, lyckades vi i alla fall få fram vad vi gjorde där. Mycket trevliga människor och kvällen slutade åter igen ung men med mycket skratt. WSA EM i Lauf, Tyskland DAG 1 Eftersom att löpningen nästan alltid kommer sist så bestod hela min dag av att hjälpa de andra förarna. Jag blir så himla nervös också men det hjälper mycket att ha nått att göra. När det var min tur så var jag så sjukt nervös och väl framme vid start inser jag att chippet som ska vara fäst på armen ligger kvar i bilen. Springer allt jag orkar tillbaka till bilen, hämtar chippet och sätter på det. Löper tillbaka till start, där ser jag att Robban och Kenneth står redo med Mythra vid startlinjen. Plockar av mig jackan och kastar iväg den i farten. Hinner fram till Mythra, kopplar på draglinan och sedan går starten. Bara att springa på. Mythra har ingen fokus alls och jag försöker pusha henne så gott jag kan, medans jag själv försöker hitta andningen och rätt tempo. Mjölksyran har redan satt sig och jag hittar inget bra tempo, Mythra är stressad och vill allt annat än gå framåt. Hon försöker gång på gång hoppa upp i famnen eller springa ut i skogen. Efter ca 3 km börjar hon ner huvudet och börjar arbeta i selen, linan sträcks upp och äntligen får jag hjälp. Jag försöker löpa på och ökar farten, men får håll väldigt snabbt. Saktar in så gott det går men Mythra drar allt hårdare, så jag ökar trots hållen. Smärtan är hemsk och jag blir illamåendes och spyr. Lyckas sakta ner Mythra lite och känner att hållen ger med sig lite. Då dyker 800m skylten upp och nu fick det göra så ont det ville, jag ville bara i mål. Så vi spurtar de sista 600m. Väl över mål så var det bara att koppla bort Mythra och ge henne till Robban så jag kunde falla på knä och få tillbaka andningen. Helt slut var jag och gjorde både det värsta och sämsta loppet någonsin. Men vi hade tagit oss runt. Frossan kom snabbt och vi skyndade oss tillbaka till hotellet där det blev en lång dusch i skållhett vatten. Jag blev liksom aldrig av med kylan. Resten av kvällen vilade jag och försökte få i mig vätska. WSA EM i Lauf, Tyskland DAG 2 Jag sov gott den natten förutom ett snabbt uppvaknade då jag drömde att en orm bet mig i tån och vägrade släppa. Fick i mig lite mer frukost än vanligt innan det bar av till tävlingsplatsen. Vädret var kallare och luften torrare vilket kändes jätte bra. Men jag var stel. Samma uppladdning som dag ett blev det. Jag hjälpte till där det behövdes. Min start närmade sig och vist var jag nervös men inte alls lika som igår. Vi låg på en sista plats och allt för långt ner för att kunna ta en pallplats. Men jag hade bestämt mig för att slå vår egna tid och försöka få ett klockrent lopp. MEN 15 min innan start så var nummerlappen som bortblåst och stressen kom igen. Men det löste sig snabbt och jag kunde starta utan nummerlapp. Jag hade ju chippet i alla fall. Jag fick den uppladdningen jag behövde innan start och både jag och Mythra kom iväg i ett bra tempo. Mythra hade full fokus framåt och arbetade bra i selen och jag fick den hjälpen jag ville ha. Redan efter 1 km kunde vi se ekipaget långt framför oss. Men i stället för att öka tempot så tidigt så låg vi kvar på samma tempo. Både benen och andningen kändes bra. Efter halva sträckan ungefär kom en lite uppförsbacke och jag blev så förvånad över att redan vara där. Så då ökade vi tempot lite och ekipaget framför kom närmare och närmare. Vi passerade dom utan problem men de tog rygg på oss och låg tätt flåsandes bakom. Kroppen kändes otroligt pigg, så när 800m skylten kom upp så sa jag bara till Mythra nu kör vi. Vi ökade och ekipaget bakom tappade meter efter meter och var snabbt borta. Vi ökade och ökade, kroppen kändes sjukt pigg och på upploppet var det full fart hela vägen in i mål. Inte alls lika slut i kroppen och jag hade fått de lopp jag ville, nu i efterhand hade jag säkert kunnat gå ut med ett högre tempo också. Men jag är så nöjd över Mythra. Allt strul med henne igår var som bortblåst idag. Tiden idag gjorde tyvärr inget på placeringen men vi sprang 2, 16 minuter snabbare på en distans vi inte har tränat för. Så trotts sådan flopp första dagen är jag hel nöjd med dag två. Ja vi kom på 5:e plats och sist i vårt första EM men trots det är jag otroligt nöjd. Så nöjd att jag brast i gråt över hur duktig Mythra varit, älskade hund ❤️
