Det är mars och solen tittar fram mer och mer. Mornarna börjar bli ljusa ochsovmornarna på de lediga dagarna blir kortare och kortare, då jag har svårt att sova när det är ljust. BRA LINDA!!! på sommaren är det ljust här uppe dygnet runt.... I skrivande stund har jag legat vaken i 2 timmar. Inte för att det gör nått. utsikten från sovrumsfönstre är helt ok. snö, berg och en gran. Solens strålar letar sig in i rummet, hade kunat dra ned rullgardninen för att få ytterligare några timmars sömn, men skönt att komma upp i tid också.
VM:et gick ju inte så jäkla bra, men på ett eller annat sätt viste jag att det skulle bli tufft.
Hundarna gick jätte bra, det blev tufft för oss på det igendrevade fjället. En del av sträckan hade vi tillfälle att köra ihop med Tobias Eliasson och hans hundar. Vi pratade och turades om att dra, DET ÄR SÅ HÄR TÄVLINGAR SKA VARA...(tycker jag) man samkör, tjötar, skrattar och njuter av landskapet. Vi fick tyvärr släppa efter lite problem med en omkörning, men vi tuffade på i de hårda spåren som snabbt drevade igen. Det dröjde inte länge förens jag hade andra som låg i min rygg, så själv mitt ute på fjället var man aldrig. Vi tog oss till checkpoint och hundarna sprang glatt på. Bestämde oss för att stanna då jag var ganska slut efter att ha legat i täten och letat spår utan hjälp från andra förare. Handen värkte nå så fruktansvärt så en vila skulle bara göra gott. Hundarna fick halm, sockor åkte av och maten till hundarna förbereddes. Hundarna fick i sig mat och åt med god aptit. Handleder och bogar kollades och det fanns inget att anmärka på. Hundarna la sig och vilade och jag kröp ner i vindsäcken och gjorde lika. Efter ca en timme pratade jag med min super handler och mentor Rickard (men också ägare till hundarna och svärfar). Hundarna var pigga och skulle utan tvekan klara den sista etapen på ca 7,5 mil, men frågan var om jag skulle klara den. Hur arga, besviken, förbannad, ledsen och mycket, mycket mer jag än var när jag låg där i vindsäcken bredvid de duktiga wheelhundarna Altak och Kletrak så vet jag att det var rätt beslut. Handen gjorde för ont, att ta citodon och ge sig ut på fjället igen var inte att tänka på. Så tack Rickard för att du tog beslutet åt mig. Vårt VM som började så bra, slutade alltså där på checkpointen. Vi genomförde mer än halva tävlingen och hundarna var jätte pigga. 9 mil är det längsta jag stått på släde och jag tyckte vi gjorde det förbannat jävla bra. Nu laddar vi om för sista slädtävlingen för säsongen, BTT ( Beaver Trap Trail). Vi ska verkligen gå all in och försvara vår första plats från förra året. Det ska bli så sjukt kul och se vad vi kan komma med nunär handen är mycket bättre.
Järngänget kämpar i de bortblåsta spåren
Samkörning med Tobias Eliasson
